Ätten Wallenstedt
Mina anfädrar är markerade med fetstil i texten

Inledning
1600-talet är så pass avlägset från vår egen tid att det är svårt att förstå människor från den tiden, inte minst genom bristen på källmaterial. Jag skulle vilja berätta om alla mina anfädrar, hur de levde, vad de tänkte osv, men det skulle bara bli en gissningslek och lösryckta antaganden. Visserligen finns i våra arkiv många offentliga skrivelser från stormaktstiden men sällan finner man vardagsbrev.

Men nu ska jag berätta en spännande historia om min släkts livsöden under stormaktstiden. I centrum står min morfars mormors morfars morfars mormors farmors mor, Margareta Wallenstedt. För tack vare Margareta Wallenstedts syster Catharina, som skrev många och långa brev till främst sin man Edvard Ehrensteen och som än idag finns bevarade, har jag kunnat komma nära mina anfädrar.

Riksrådinnan Margareta Wallia,
adlad Wallenstedt 1602-1628

Catharina Wallenstedt som alltså var syster till min anfader Margareta Wallenstedt blev nämligen mycket gammal. Hon föddes 1627 på Gustav II Adolfs tid, och dog 1719, året efter Karl XII. De bevarade breven, till make och vuxna barn men även till sin syster Margareta Wallenstedt, skrev hon under senare delen av sitt liv, de allra flesta på Karl XI:s tid.

Kungliga rådet Edvard Philipsson Ehrensteen 1620-1686	Kanslirådinnan Catharina Wallia, adlad Wallenstedt 1627-1719

Bakgrund
Margareta Wallia föddes i Strängäs 1623 i äktenskapet mellan domprosten Laurentius Olai Wallius och prästdottern Catharina Tidemansdotter. Präster antog gärna latiniserade namnformer, ofta efter hembygden, och deras döttrar fick faderns efternamn i femininform. Wallius härstammade från en storbondesläkt från Valla i Närke medan modern var av idel prästsläkt från Strängnäs. Hon dog endast 26 år gammal, kanske i barnsäng, då Margareta bara var fem år. Fadern gifte snart om sig och fick en son Lars i sitt andra äktenskap. Strax före sin död 1638 hade han utnämnts till biskop i Strängnäs.

Biskop Laurentius Olai Wallius 1588-1638	Catharina Tidemansdotter 1602-1628

Vad som sedan hände Wallius barn är oklart. Farfadern levde ännu och i familjen ingick en ogift moster. Kanske fick Margareta följa med henne, kanske fick de yngre syskonen följa med sin äldre syster Margareta. Eller möjligen blev de inhysta hos en familj Fornelius, faderns ende vän bland prästerna i Uppsala. Övriga prästkollegor tog motvilligt på sig ansvar för barnen. Det allmänna omdömet om Wallius var att han var hårdför, grälsjuk och maktlysten. Politiskt hade han satsat på en stark kungamakt, vilket ytterligare skaffat honom fiender bland de ämbetsbröder som förespråkade ett gentemot kronan självständigare prästerstånd. Den unga styvmodern Christina Luth, ansågs nog inte lämplig att handha styvdöttrarnas vidare uppfostran. Hon hade av sin döende man länge misstänkts för otrohet, ett svårt brott på Guds lagar. Hon försvarade sig väl, skandalen tystades hjälpligt ner men inte skvallret. Den unga biskopsfrun har fått gå till historien som ett osedligt fruntimmer, vars vidare öden ingen befattat sig med.

Sina döttrar hade Wallius låtit få en skolning utöver den för flickor vanliga. De fick lära sig latin, de lärdas språk. Deras latinska lärobok med sina sedelärande exempel finns ännu bevarad.

Margareta gifter sig
Margaretas lillasyster Catharina dyker upp i källorna 1649. Hon hade då tjänst vid drottning Kristinas hov som kammarfröken och var trolovad med Edvard Philipsson, vilkens familj var knuten till det pfalz-grevliga huset på Stegeborg i Östergötland. Edvard Philipsson gjorde den fattige men flitige studentens inte alltför ovanliga ämbetsmannakarriär, och i Uppsala hade Wallius varit en av hans lärare. För att finansiera studierna hade Edvard Philipsson försörjt sig som privatlärare för adelsynglingar och även lett deras utrikes studieresor. Stormaktstidens svenskar var ett resande folk och i krig som fred måste man bevaka sina utrikes intressen. En flitig man, med god kännedom om europisk politik och med goda förbindelser, kunde förvänta sig höga poster. Resandet gav Edvard möjligheter att knyta kontakter med inflytelserika diplomater, varav en var Mattias Mylonius, adlad Björnklou.


Diplomaten, riksrådet, kanslirådet
Mattias Björnklou 1607-1671

Mattias var ett av de ovanligare exemplen på ståndscirkulation. Född mjölnarson hade han via framgångsrika studier och klok strategi slutat som riksråd. Mattias gjorde sina skolstudier hos Johannes Rudbeckius och sändes på lärarnas tillstyrkan och med hedrande vitsord till akademien i Uppsala. Här ägnade han sig till en början åt teologi men försummade inte heller de latinska och grekiska språken. Han började också bedriva politiska studier, när han på biskop Rudbeckius förord blev antagen som lärare för riksmarsken greve Jakob De la Gardies äldste son, den senare namnkunnige Magnus Gabriel.

Att Mattias Björnklou är att räkna med bland sin samtids mest betydande diplomater, är av gammalt erkänt. Genom samvetsgrant bruk av sina gåvor höjde sig mjölnarsonen till rikets högsta värdighet på de höga riksämbetena, professor, diplomat, riksråd och kansliråd och stadfäste på dessa ansvarsfulla poster sitt sedan länge vunna anseende för redlig vilja, klar uppfattning, vidsträckt och djup lärdom i statssaker och sunda politiska grundsatser. Han avskydde allt förtryck, och var av hjärtat gudfruktig. Karl X Gustaf sade om honom, "att han icke visste eller i sin tjänst hade en bättre theologum eller samvetsman, än Björnklou."

Mattias gifte sig 1640 med biskop Wallius äldsta dotter, Margareta. Margareta Wallenstedt har fått ett biografiskt omnämnande dels för att kunde läsa latin och dels för att i tio år ha haft Christopher Polhem som dräng.

Margaretas syskon
1655 gifte sig Margaretas lillasyster Catharina med Edvard Philipsson. Kungen (Karl X Gustaf) hade utnämt sin barndomskamrat Edvard till en av sekreterarna i fältkansliet. Bröllopet skedde i all hast eftersom han behövdes i Polen, varifrån kungen nu styrde riket. Edvard berömde sig senare av att vara den ende sekreteraren i fältkansliet som varken blev sjuk eller dog.
Paret fick sju barn som nådde vuxen ålder, men att sönerna förblev ogifta och utan större framgång i karriären, kan verka märkligt med tanke på deras fars ställning och förmögenhet. Det kanske kan tolkas som en kombination av generationskonflikter, olika ståndsideal och problematiska föräldrarelationer. Dottern Catharina Regina blev även hon barnlös, medan systern Anna Beata visserligen födde två söner, men som dog i späd ålder och själv dog hon 34 år gammal i Riga.

Catharinas stora stöd i livet var dock Greta och hennes make Nils Gyldenstolpe. Deras lyckliga äktenskap var allmänt omvittnat. Paret fick tre söner. De två äldsta förutspåddes en lysande framtid. Men båda stupade 1709 under Karl XII:s ryska fälttåg. Den yngste sonen, Ulrik, blev enda framtidshoppet. Han gifte sig med grevinnan Britta Oxenstierna. Paret fick åtta barn, varav många döttrar. Endast en son förde namnet Gyldenstolpe vidare.
Ulrik Gyldenstolpe bosatte sig på sätesgården Forsby, där han avled 1768 nära 80 år gammal, varefter egendomarna började skingras.

Äktenskapet mellan Catharina Wallenstedt och Edvard Ehrensteen ingicks som alla andra först och främst av strategiska skäl. I detta fall var syftet att främja en högre ämbetskarriär, som kraftigt påskyndande hans befordringar. Därmed följde även adelsskap. Edvard Philipsson valde namnet Ehrensteen. Biskopsbarn knuta till statliga karriärer adlades likaså, och Wallius barn tog sig namnet Wallenstedt. Det var Margareta, Olof, Birgitta, Catharina och halvbrodern Lars som antog detta namn.

Olof Wallenstedt 1624-1656, var kunglig sekreterare och gift med Catharina Silfverstierna, död 1689. Mer än så vet man inte om honom. De fick två barn, Catharina, som dog ogift 1727 och blev den sista att bära adelsnamnet Wallenstedt. Sonen Gustav beskrivs som sympatisk och begåvad. Han försökte av egen kraft ta sig fram på den civila banan som kansli- eller hovtjänsteman, men utan patron var det inte lätt. Han slutade därför sina dagar som major i militären, det enda yrke som återstod en medellös adelsman, och stupade ogift i Ryssland 1701.

Medan broderns barn ändå tycks ha klarat sig någorlunda skapligt gick det sämre för den fattiga systern Birgitta Wallenstedts (gift Solenblomma) 1626-1698, två söner vid namn Johan och Samuel samt två döttrar med de inom släkten inte obekanta namnen Catharina och Margareta. Inget av syskonen fick möjlighet att bilda egna familjer men levde förvånansvärt länge. Adelskapet verkar mest ha varit till förfång för deras möjligheter att skaffa sig ett drägligt liv. Som oadliga hade de haft betydligt fler valmöjligheter.

Margaretas syskon Olof och Birgitta Wallenstedts barn hade alltså haft olyckan att deras fäder avlidit så tidigt att de inte hunnit skaffa sig höga positioner. Knappast någon hade därför intresse av att hjälpa fram deras barn utan de fick klara sig bäst de kunde.

Halvbrodern Lars Wallenstedt 1631-1703 förde som riddarhussekreterare vid reduktionsriksdagen 1680 adelns protokoll och förordnades, såsom en av reduktionspartiets förkämpar, vid riksdagen 1682 till allmän åklagare mot dem som förgrep sig mot reduktionskommissionerna och deras ledamöter. Han blev statssekretare och kansliråd och var vid riksdagen 1689 en betydande man. Genast efter riksdagens befodrades han till landshövding i Västmanland och upphöjdes till friherre. Därefter blev han kungligt råd, kansliråd och greve. 1695 president i Svea hovrätt och universitetskansler i Åbo och slutligen blev han 1697 utnämnd till en av Karl XII:s förmyndare.
I Karl XI:s omstörtande styrelseåtgärder ingrep Lars Wallenstedt med kraftig hand och ansågs med skäl ha haft stort personligt inflytande hos kungen. Hans kraftiga sätt att gå tillväga ådrog honom ett bittert hat hos reduktionens offer. Han beskrevs som en ypperlig ämbetsman, redbar och oegennyttig, och stod som sagt högt i gunst hos Karl XI.
Med sin fru Maria Uttermarck, fick han ett enda barn, dottern Maria. Maria blev däremot stammor för den grevliga ätten Cronhielm af Flosta och mor till sexton barn, varav så många som elva uppnådde vuxen ålder.

Margaretas barn
För att återgå till Margareta Wallenstedt och Mattias Björnklou så fick de tio barn varav fem döttrar nådde vuxen ålder. De hade en gynnsam utgångspunkt då de fått ärva en ansenlig förmögenhet efter sin far som dog den 20:e september 1671. Döttrarna blev till synes väl gifta men deras liv blev antingen korta eller olyckliga. Den äldsta, Birgitta Björnklou, fick till make den skicklige diplomaten Johan Olivecrantz, ende son till en ärkebiskop. Han dog 1675 endast 35 år gammal. Av parets barn fick endast döttrarna leva, och efter ytterligare en generation hade hela denna släktgren dött ut.

Även nästa dotter Catharina Björnklou giftes bort med en ärkebiskops son, underståthållaren i Stockholm Jakob Leneaus, adlad Cloo. Även detta par hade enbart döttrar. Catharina dog vid 34 års ålder.

Maria Björnklou var gift med Gabriel Liljeflycht. Liljeflycht var psykiskt labil och det skvallrades mycket om honom. Äktenskapet var inte harmoniskt och makarna roade sig på vart sitt håll. De fick ändå flera barn, men endast dottern Eleonora fick själv barn.

Den yngsta dottern Hedvig, var den enda som blev ingift i en gammal frälsesläkt, Silfversparre. Sitt fina namn fick hon betala dyrt, mannen var notoriskt otrogen och hade tagit henne för pengarna, som han använde efter eget behag. Hedvig dog barnlös ca 45 år gammal.

Margareta Björnklou blev 1664 gift med Henrik Ulfvenklou, son till en rådman och boende på Björnö slott utanför Kalmar. Han hade gjort militär karriär och avancerat till överste när han blev nerstucken i en duell i Kristianopel en dimmig gryning 1677. Ungefär samtidigt dog två av Margaretas söner samt hennes syster Birgitta. Hon åtog sig då att uppfostra sina moderlösa systerdöttrar Olivecrantz. Själv avled hon 1684 vid 36 års ålder på Olivecrantz egendom Olivehäll utanför Strängnäs.


Margareta Björnklous namnteckning på ett brev till sin svåger, lagmannen Gabriel Emporagrius, adlad Lillieflycht, daterat på Nöbble i Ryssby sn den 3 december 1678. Källa: Volym E4665, RA/720328

Johan Gustav Ulfvenklou var den ende av Margareta och Henriks tre barn som överlevde och kunde föra släktbanden vidare.

Margareta Wallenstedt dog i Stockholm den 14:e november 1692.

Släkten Wallenstedt kan ses som typisk för en nyadlad ätts öden under stormaktstiden, frånsett att några av dess medlemmar nådde samhällets allra högsta positioner. Varken å ena sidan Margareta Wallenstedts bror Olof eller halvbror Lars eller å andra sidan Catharina Wallenstedts söner och deras svågrar lyckades föra sina adliga namn vidare, delvis därför att en ovanligt stor andel överlevande barn var döttrar.

När den siste mannen i en adelssläkt dött (svärdsidan), kallas den utslocknad. När den siste manlige medlemmen alltså dör stryks ätten i adelskalendern och i förteckningen över samtliga ätter i registret tar man bort markeringen som tyder på att ätten har levande medlemmar och skriver ett kors samt årtalet när den dog ut på svärdsidan.

Men trots detta konservativa synsätt kan ju ätten de facto leva vidare på spinnsidan (kvinnosidan). I släkten Wallenstedt fick de överlevande döttrarna döttrar som fick döttrar som fick söner som fick söner som fick döttrar osv osv fram till våra dagar, och tack vare det sitter jag här livs levande och kan räkna mig som ättling i flera generationer bakåt till släkten Wallenstedt...

Källor
1. Boken Allrakäraste (Catharina Wallenstedts brev 1672-1718)
av Christina Wijkmark. Bokförlaget Atlantis.
2. Svenskt Biografiskt handlexikon II:687-688 och I:97

<<

Mattias Loman © 2010 • Källor • Gästbok