Jöns Gustavsson

Jöns kan följas i de militära rullorna från mitten av 1560-talet ända fram till sin död vid Stångebro 1598. I samband med att Jöns, i strid med gällande lag, gifte sig med en ofrälse kvinna i socknen förlorade han, eller avsade sig möjligen frivilligt sitt frälse.

Jöns bodde även under 1580-talet på Strömsnäs. Detta kan utläsas av tiondelängderna 1584, -85 och -89 då han redovisar tionde för gården. 1586 eller -87 beseglar han sina knektars löningslista på Strömsnäs. Från 1590 och fram till sin död bor han med familjen i Systertorp, Kristdala sn, en skattegård som han får lagfart på 1592. Därtill inlöste Jöns under 1590-talet den lilla skattegården i Klo, Högsby sn, vari hans hustru hade arvsrätt. Av en tvist vid Handbörds häradsrätt framgår att hans dotterdotter Elisabet Persdotter i Kristdala ännu 1647 anser sig ha arvsrätt till gården.

Jöns militära karriär kan tidigast beläggas 1565 då han står bland officerarna i Truls skräddares fana och följande år då han nämns med fänriks namn. Enligt en rulla över knektarnas löneutbetalningar i november 1569 hade Jöns då titeln knekthövitsman. Denna befattning hade han endast under en kortare tid. Stora delar av 1570-talet har han tillbringat i österled. Han får t ex 1571-10-19 fullmakt att uppbåda knektarna i Aspeland, Handbörd, Sevede, Tjust och Tunaläns härader, förse dem var och en med en månads kost och därefter tåga mot Västervik där "de både skepp och annat gods för fodring bekomma skall" för att därefter överskeppas till Finland. 1576-09-01 svarar kungen på brev från Jöns "om de knektar i Högsby och Fliseryds socknar som har rymt från Livland och är där nu för deras misshandel sakfälte till penningar och annat". De ska enligt kungen omgående inställa sig i Stockholm för ny överskeppning: böter frias ej om inte synnerliga skäl föreligger. Först hösten 1584 fick Jöns permanent befäl över en fana då hans överordnade Joen Gislesson vandrade vidare i karriären och blev fogde på Borgholms slott. Att med bestämdhet säga något om Jöns militära bravader låter sig inte göras. Helt klart är dock att den fana han tillhörde tjänstgjort åtskilligt på främmande mark. I 1575 års avkortning anges att de knektar i Joen Gislessons fana som varit brukade i Finland ska få vissa skattefriheter, 1578 sägs samma sak om knektar som brukats i Livland. Jöns anges då uttryckligen befinna sig i Finland. Enligt kungligt brev daterat Stockholm 1583-06-28 skulle Joen Gislesson uppbära ersättning för den skada han led vid belägringen av Nöteborg. Rimligtvis är den belägring som åsyftas den som ledde fram till stormningen av nämnda fäste i oktober 1582. Utifrån dessa ströuppgifter om Joen Gislessons fana kan man påstå att Jöns då han 1584 blev knekthövitsman hade åtskilliga års erfarenhet av livet i fält.

Jöns fick nu 1579-05-02 enligt ett nu förkommet kungligt brev som fänrik i Joen Giselssons fana förläning på två gårdar i byn Norra Valåkra, Högsby sn. De tillhörde kungens eget arvegods och gav på behaglig tid, vilket innebar att de kunde dras in när kungen så önskade. Det var inte gårdarna som var själva förläningen, utan skatten som utgick för dessa. Det årliga värdet av denna uppgick till 10 pund smör, 12 dagsverken och skyldighet att hålla 12 hästar med foder. Att förläningen utgick framgår av de avkortningslängder som förvaras i landskapshandlingarna på Riksarkivet. Dessa gårdar brukades av kungens landbönder.

I takt med att tjänsteåren blev fler och befattningen högre ökades även lönen. Från åtminstone 1587 har Jöns också halva Sevede härads kronotionde i förläning. Eventuellt ändrades denna förläning runt 1592 till att istället gälla Tunläns tionde. Det är i alla fall denna och 1579 års förläning som han får konfirmation på enligt kung Sigismunds brev 1594-05-11.

Att han i de kommande inbördesstriderna hela tiden stått på kungens sida är tveklöst. Oroligheterna kulminerade under sensommar och höst år 1598. Den 4/8 detta år tillkännager kung Sigismund att de åtta knekthövitsmän, varav Jöns är en, i Småland och Västergötland som i hans frånvaro olagligen blivit avsatta av hertig Karl nu träder till sina forna befattningar. De ska omgående föra upp krigsfolket till Västergötland där Per Nilsson till Sjösås och Torsten Lindormsson tar befälet över ryttare och knektar och för dem till Östergötland. Knappa två veckor senare skriver Sigismund till Jöns att denne på sin väg norrut inte ska gå mot Söderköping, som var tänkt, utan ska dra avsides åt Gryt och Ringarum mot Stegeborg på det att man inte ska komma "oförvarnat" i klander med hertigens trupper som besatt alla allmänna vägar. Kungen råder honom också att slå följe med Gustav Brahe, överste över kungens krigsfolk på tåget från Kalmar mot Linköping, för att lättare kunna försvara sig. I slutet av månaden skriver hertigen starkt argumentativa brev till knektarna i flera av kungen fänikor, bl a till den som Jöns för befäl över, och försöker få dessa att desertera från sina hövitsmän. Av allt att döma får breven inga större resultat. Den 25)9 samma år står slaget vid Stångebro utanför Linköping varvid Jöns stupar på kung Sigismunds sida.