Knut Eriksson

Knut stred i början av sin regering mot flera upprorsmän, främst Sverker d.ä:s söner Kol och Burislev, som besegrades och dödades i början av 1170-talet vid Bjälbo i Östergötland. Under senare delen av Knuts regering var hans makt obestridd. Han stöddes av sin jarl, Birger Brosa, som innehade ämbetet från 1174 till sin död 1202 och var gift med Magnus Henrikssons änka Brigida. Nästan alla bevarade donationsbrev mm från denna tid är utfärdade av kungen och jarlen tillsammans. De slöt handelstraktat med Henrik Lejonet av Sachsen, herre över Lübeck.

Knut och jarlen stödde Sverre Sigurdsson, när denne gjorde sig till kung i Norge; därtill blev Knuts syster Margareta Sverres drottning (1185) och Birger Brosas son Filip (död 1200) jarl i Norge.

Hedniska folk från andra sidan Östersjön härjade i Sverige vid denna tid och 1187 brändes Sigtuna, varvid ärkebiskop Johannes dödades. Fasta försvarstorn uppfördes nu vid de viktigare sjölederna; bl a borde Stockholms och Kalmars slotts äldsta delar ha tillkommit, troligen också flera rundkyrkor, vars torn kunde användas till försvar.

Under Knuts regering återupptogs den rikssvenska myntningen (Lödöse och Östra Aros, dvs Uppsala). Det mera självständiga Gotland hade egen myntning sedan 1140-talet.

Efter en ovanligt lång regering avled Knut i Västergötland på Eriksbergs gård och begravdes i Varnhem.