Erik Ejegod

Erik fick tillnamnet Ejegod, den alltid gode. Men krönikan står i grunden på Olufs sida: "Men om detta överflöd var Eriks förtjänst och hungersnöden Olufs skuld, när nu ingen av dem förtjänade vad som skedde, det ver bara Han, som känner till allt innan det sker, och som ordnar allt, när och hur Han vill". Nödåren var inget som kunde skyllas på Oluf, och Erik kunde inte ta åt sig äran av de goda åren, i synnerhet som han "fann på många orimliga och orättfärdiga lagar".

Erik Ejegod fortsatte som kung att verka för Knuds kanonisering. Han reste till och med som pilgrim till Rom och fick påvens bifall. Den 19 april 1101 lades Knuds kvarlevor i ett helgonskrin som placerades i Sankt Knuds kyrka krypta i Odense som ännu finns kvar. Danmark hade fått ett helgon.

Om Eriks egenskaper som regent är inte mycket känt. Han tycks i likhet med Knud den helige ha arbetat för att stärka kungamakten och han gjorde det i samförstånd med kyrkan. Han var gift med en stormannadotter, Bodil, och hennes brorson Asser blev den nye biskopen i Lund. Kyrkan och kungamakten var lierade och gav varandra sitt stöd. När Erik var ute på pilgrimsresa fungerade Asser som landets styresman.

Eriks förbindelser med påven syftade inte bara till att få Knud helgonförklarad. Han ville ha ett nordiskt ärkesäte i Lund. Han lyckades med detta och 1104 blev Asser Nordens förste ärkebiskop. Året dessförrinnan hade Erik och drottning Bodil gett sig iväg på en ny pilgrimsresa. Deras son Harald Kesja hade tillsammans med Asser satts att styra riket. De kungliga resenärerna kom till Konstantinopel och fortsatte sedan till Cypern. Där avled Erik Ejegod 1103. Drottningen forsatte till Jerusalem; traditionen berättar att hon insjuknade och slutade sina dagar på Oljeberget.